Hjortdjuren har inga tänder framtill i överkäken (men renen och kronhjorten har 2 hörntänder). Däremot har alla 12 kindtänder i såväl över- som underkäke samt 8 framtänder i underkäken.

Hjortdjuren är idisslare. Det innebär att födan stöts upp för att tuggas om, och att djuren har 4 magar.

Hos hjortdjuren bär endast handjuren horn - med undantag för renen. Varje år fälls och förnyas hornen. De växer ut från ett benutskott i pannan, sk rosenstockar. Så länge hornen tillväxer är de täckta av en basthud som fejas av vid brunsttidens början, då hornen är fullt utvecklade.

Dovvilt och kronvilt har till skillnad från exempelvis älg och vildsvin mycket utvecklad syn och använder till stor del synen för att kontrollera sin omgivning. Bl.a. av detta skäl är det svårt att få hjortarna att stanna inomhus någon längre tid, t.ex. i ett vindskydd

Hjortviltet benäms hjort (handjur), hind (hondjur som kalvat), smaldjur (hondjur som ej kalvat) och kalv (hjortkalv resp. -hindkalv).

I Sverige får vi endast hålla två arter hjort i hägn - dovvilt och kronvilt. Skälet är att vi inte vill ha in främmande arter i landet, t.ex. som vitsvanshjorten i Finland. Endast hjortar födda i hägn får hållas i hägn.

Dovvilt ("dovhjort") (Dama dama)

Kapital dovhjort . ID: D-002 © Alexandra Hellström 2009

Dovvilt härstammar från Mellanöstern. Romarna spred dovviltet över Europa bl.a. i hägn. Till Sverige kom dovviltetunder 1500-talet. Känt är att Johan III släppte ut dovvilt på Öland 1578. Ättlingar till dessa finns fortfarande kvar.

Det var tidigare ett hägndjur men finns idag i stora antal i en växande del av vårt land med störst stammar i Götaland och Svealand.

Man delar in Dovviltet i följande kategorier, kalv, smaldjur, hind, spets, stång, halvskovel och helskovel. Dovhjorten brunstar från mitten på oktober till mitten på november. Dovhinden får sin första kalv då hon är två år och har en produktiv tid på i genomsnitt tio år. Kalvarna föds normalt från midsommar till slutet av juli.

Text dovvilt: Jacob Högfeldt

---------------------------------------------------------------------------------------

Kronvilt ("kronhjort") (Cervus elaphus)

Kronviltet är näst älgen vårt största hjortvilt där en fullvuxen hjort inför brunsten kan ha en levandeviktpå över 250 kg. Det innebär att kronviltet är i stort sett dubbelt så stora som dovviltet. Kronviltet benämns som dovviltet. Kronviltet är i praktiken något av en allätare och tämligen anpassningbart. Till skillnad från dovviltet kräver dock kronviltet våtmarker i form av mossar och kärr för att trivas bra. Kronviltet badar året runt ifall det finns möjlighet.

© Rolf Eriksson

Kronviltet räknas till skillnad från dovviltet som en inhemsk art och har funnnits i Sverige åtminstone sedan senaste istiden. Kronviltet är väl lämpat för det skandinaviska klimatet och har en extremt isolerande vinterpäs.

Under 1930-talet var kronviltet i Sverige i mycket nära utrotning och endast genom stora insatser av företag, markägare och privatpersoner lyckades man rädda den vilda stammen. Idag finns de största stammarna i Södermanland, N Östergötland och i Skåne. Stammen ökar ständigt och det finns ävebn en hel del spridda populationer ända upp till Västerbottens kustland.

En normal hind kan väga upp till 140-150 kg. I djurparker är så vitt jag vet rekordet 204 kg. Hinden kan vara reproduktiv upp till närmare 20-årsäldern - tandstatus avgör.

Brunst
Kronviltets brunst inträffar i stort sett samtidigt med älgen, dvs i andra halvan av september och början av oktober. Kronviltsbrunsten är det ljudmässigt mest spektakulära skådespeö vi har i naturen när de testosteronstinna hjortarna brölar och gör upp om hindarnas gunst. Endast de riktigt stora hjortarna får para sig - hinden väljer om möjligt den största för att försäkra sig om en genetiskt bra avkomma. Hornen är därvid viktiga som signal på krfaft till omgivningen. Inför brunsten ökar volymen på hjortarnas haksmuskulatur med drygt det dubbla, vilket är viktigt del som signal men även för att kunna hävda sig i de slagsmål som ibland inträffar.

Kronviltet, båda könen, sparkar upp s.k. sölgropar i vilka hjortarna under brunsten urinerar. Alla i en flock badar i dessa sölgropar, mest ihärdigt under brunstperioden och på sommaren (skydd mot insekter?).

Bilderna ovan och nedan tagna under brunsten. © Rolf Eriksson

Kalvning
Kronviltet kalvar fr.a. i perioden från slutet av april till i juni. Kalven, som i 98-99% av fallen är ensam, väger vid födeln 7-9 kg. De första dygnen ligger kalven oftast gömd och trycker och hinden uppsöker den ett antal gånger per dygn för att ge di. Kalven är som mest sårbar under denna tid och tas fr.a. av räv, grävling och korp. I vissa delar av landet även av kungsörn.

"Kalven Klein" - några timmar gammal kronkalv
© Rolf Eriksson

---------------------------------------------------------------------------------------

Hjorthorn

Såväl kron- som dovhjortar fäller varje år sina horn och bygger upp nya.

De större hjortarna fäller sina horn tidigast – en del så tidigt som i februari, medan mars-april är mer normalt. Könshormonet testosteron är då lågt.Efter hornfällningen börjar inom några dagar de nya hornen att växa ut och fortsätter att växa till i slutet av juli (kronvilt). Dovhjortarnas horn växer ytterligare ca en månad.

Under tillväxtperioden är hornen täckta av s.k. basthud som är enormt rikligt försedd med blodkärl som transporterar näringsämnen för hornuppbyggnaden. Under denna period är hjortarna extremt ”rädda” om sina horn och undviker att använda dem.

Med stigande testosteronhalter torkar basthuden och dör. Den spricker då upp och hjorten börjar ”feja” sina horn genom att försöka skava av bast-huden mot räd och buskar.
För kronhjorten börjar fejningen normalt i slutet av juli och för dovhjorten ung. en månad senare.
ch
Kronhjorten har s.k. stånghorn medan dovhjorten har s.k. skovelhorn. Kronhjortens namn kommer från den kronformade toppen på hornstången. Kronan skall ha minst 3 taggar för att kallas krona. Kronhjortshorn är den snabbast växande vävnaden på svenska däggdjur.

På kontinenten kan de största kronhjortarna på ca 3 mån producera horn med vikter på 18 kg. Under hornbildningsperioden är tillgången på högvärdigt protein av största betydelse. Mineraler som kalk kommer till när hornet skall mineraliseras, men om hjorten inte får tillräckligt med kalk genom födan tar de kalk från sitt eget skelett. Det finns i utlandet speciellt framavlade kronhjortar som kan ha över 40 taggar, medan vi i Sverige som mest kan se 25-30 taggar på några få individer.

Hjorten till vänster i bakgrunden har fejat medan de två till höger har basthuden kvar.
© Rolf Eriksson

Etologi

Såväl kron- som dovvilt är utpräglade flockdjur som lever i varierande stora grupper bestående av hindar i olika åldrar och kalvar. Ofta mormor – mor – döttrar och kalvar.

Flocken leds alltid av en äldre erfaren ledarhind som styr flockens förflyttningar och fodersök.

Hjortarna (handjuren) lever förutom under brunstperioden skilda från hindar och kalvar, ofta i större eller mindre s.k. ”herrklubbar”.

Även i ett tillräckligt stort hägn lever djuren på detta sätt.

Hägnade hjortar förblir mer eller mindre vilda. En del individer kan med mycket arbete bli näst intill tama. För att få helt tama hjortar måste man ta dem som nyfödda och flaskuppföda dem.